Filip & Fredriks blogg

Fredrik 12 februari 2012 - 09:46

Vad som händer när jag hör om Whitney Houson

Om vi för några sekunder kopplar bort självklarheter som att det finns barn och anhöriga med i bilden så är det mer trivialt fascinerande hur kändisars dödsbud får det att liksom suga till i magen, som ett ögonblick av svindel, jag vet inte vad evolutionsforskare skulle säga att det kommer ifrån, men det känns jävligt primalt och uråldrigt, som om man försätts i ett tillstånd av high alert, men istället för att adrenalintillskottet används till att försvara frun från annalkande antiloper så går det åt till att hamra in i hjärnan var man befann sig när man nåddes av dödsbudet, och hur det gick till. Ska man ranka (man SKA ju inte ranka, men man rankar ändå) så är förstås inte Whitney riktigt i Jacko-klass, men vad gäller Jackson så kommer jag alltid att förknippa hans dödsbud med motellrummet i Sag Harbor, CNN-sändningar på nätet, Larry Kings sista insats som sorgebudbärare och Corey Feldman-intervjuare, och dagar då jag slet idiotiskt med den risiga uppkopplingen (här nedan maskerar jag min irritation så gott jag kan, ty det är barn närvarande).


Whitney Houstons frånfälle når mig via Twitter (NYA TIDER), eftersom Mauro Scocco satt uppe i natt och meddelade detta. Hon från barnvagnen i bilden ovan är med den här morgonen också, fast bara kroppsligen, för hon leker nu att hon är på Mallorca och går på bal, i liggande tillstånd.
Det är lustigt, möjligen abnormt på något sätt, men det som far genom skallen på mig den här morgonen är inte smäktande tongångar, The Greatest Love of All eller I Will Always Love You, nej det enda jag sitter och tänker på är det här mycket märkliga mötet, utanför ett hotell i London.
Dalai Lama är på väg genom dörrarna och stöter plötsligt på Whitney Houstons man Bobby Brown. Dalai Lama känner inte igen Bobby (rimligt), så Bobbys kompis viskar med sin mjukaste röst: “Mr Lama! Mr Lama!” innan han förklarar vem Bobby är gift med.

Jag vet inte varför det här klippet kommer till mig idag, det är helt meningslöst och jag har inte tänkt på det på flera år. Kanske, kanske går det att hitta en långsökt förklaring om Bobby Browns förfärlighet, hur det fåniga viskandet “Mr Lama! Mr Lama!” är en illustration av… någonting som gått förlorat. (Inte fan kallar man Dalai Lama för “Mr Lama”?) Om paketerad andlighet som checkar in på hotell, om utarmad kändiskultur, om faktumet att sådana här skärmdumpar går att göra:


Hur som helst. Whitneys bästa låt var nog I wanna dance with somebody. Här sjunger hon den för en massa sailors som kommit hem från gulfkriget (1991). Det var hennes första TV-konsert.

Den här konserten kom till efter Whitneys succé på Super Bowl samma år, när hon sjöng nationalsången:

Fan, sitter jag inte här och bölar lite nu? Jo, det gör jag. Jag hamnade där till slut. Det blir väl så när man återgår till musiken och struntar i den andra dyngan.

Kommentera27


Vi måste, tror jag, ständigt återupptäcka Magnus Uggla, liksom gå till GRUNDEN med Magnus Uggla.Eftersom han kommer i så många inkarnationer, i så många olika Carola-samarbeten, Karl Gerhard-tributer, allsånger, TV4-program, så kan man förledas att… ja, om inte att underskatta honom så åtminstone att negligera vilken oerhört stor artist han är. För att inte tala om BETYDELSEN av att han slog igenom i ett svenskt 70-tal som såg ut så här:

Och MITT I DET DÄR kom Magnus Uggla och sjöng om bögeri, om hur han förfördes av en gammal gubbe för att han var “så jävla kåt”, om ett modigt utanförskap, om glitter och platå, om att våga vara annorlunda även man riskerade att åka på stryk, och på så sätt var väl Magnus Uggla kanske Sveriges första mainstream-freak. Men värdet låg inte bara i provokationerna, utan framförallt – förstås – i hur bra låtarna var. Uggla bara RADADE upp hits där ett tag. Nästan alla står sig än idag. Och medan alla andra spelade spelet och mesade på, så var han i intervjuer otvungen, dryg och förtjusande:

Det finns dagar då jag älskar Magnus Uggla.
Fredagen den 10 februari är en sådan dag.
Och här har ni en playlist att göra helg med! Har jag glömt någon låt?

Kommentera65
Fredrik 4 februari 2012 - 09:59

Ni-na-ni-na-ni-na-naaaa (Lyrics: Mählkvist)

Man får nog säga att ovanstående klipp har allt. Eller, om inte ALLT, så åtminstone detta:
• En hallåa med ett omtumlande hårfäste som liksom försvinner bortom horisonten, precis lika gäckande som räddningsfartyget på väg åt fel håll från den övergivne stackare som står och vrålar på en flotte långt ut i Ishavet. (Dessutom: Skjorta, slips, COLLEGE-TRÖJA och kavaj!)
• Ett krispigt Dolby-ljud som visar att det här med 5.1, surround och THX-kvalitet minsann inte enkom hör nutiden till.
• En programvinjett som inspirerade Wachowski-bröderna till de där stop-motion-effekterna i The Matrix.


• Den förtjusande programledaren Stefan Mählkvist vars ogenerade skägg mycket väl kan innehålla brödsmulor från Pragvåren.
Men det var ju inte det jag ville skriva. Det är lördag, jag har hällt kaffet i den speciella helgkoppen, den jag använder när jag verkligen vill njuta.


Jag ska SANNERLIGEN inte ta ut någonting i förskott, men jag har lite på känn att jag i helgen kanske kommer att få, låt säga, sju åtta minuter över till bokläsning och saken är den att jag inte vet vad jag ska läsa. Cirkus klockan 14 ämnar jag kliva in på Hedengrens Bokhandel och plocka med mig en bok hem (samt betala för den). Det var för övrigt på Hedengrens som Bob Dylan klev in den 29 april 1966, när han såg ut så här:


Han frågade efter den här boken:


Butiksbiträdet blev helt paff & nervös, förstås, men sprang ner i källaren och letade som en DÅRE efter den där boken. Tio minuter senare flåsade hon upp för trappan, gav stolt boken till Dylan, som tittade på den, höll ut den på armlängds avstånd, släppte den i golvet och lämnade butiken.

Sicket as han kunde vara. Å andra sidan gjorde han detta bara några dagar senare:

Hur som helst, till Hedengrens ska jag, för att köpa en bok av något slag, men det finns inget jag är speciellt sugen på just nu, så jag behöver ett BOKTIPS.
Snälla, upplys mig om bra grejer! I retur ska jag tipsa om den här:


Det kanske verkar geggigt att puffa för kompisars alster, men fan, när jag läste Varulvsvalsen för första gången, på Gotland för fem år sedan, hade jag inte ens träffat Sigge. Allt jag visste om honom var att han var vacker och omhuldad. Och boken golvade mig, för att den är så tajt, gripande, spännande och för att den liksom försätter läsaren i ett tillstånd av mild galenskap som man bara vill gona in sig i och helst inte lämna. Finns på pocket. Så. Nu vet ni vad NI ska läsa. Vad fan ska då JAG läsa?
Bonus: Visste ni att Stefan Mählkvists nynnande vinjettmelodi är en instrumentalvariant av den här låten?

Tack för ordet. Nu är det er tur.

Kommentera61
Filip 31 januari 2012 - 00:01

“I said I want to fuck her.”

Varje land har sina fridlysta nationalrumlare. Missbrukare eller före detta missbrukare som åtnjuter nån sorts diplomatic immunity när de placeras framför en kamera eller en mikrofon. De är “varvet runt”-fenomen som har hittats medvetslösa på Slussen så många gånger att folk inte blir indignerade längre. Istället blir de älskvärda cirkusdjur på ett ständigt skenande tåg –  och vi älskar att följa äventyret. Lite på håll, förstås, med skräckblandad förtjusning. Thorsten Flinck besökte Skavlan häromdagen. Jag såg inte programmet, men kan läsa mig till att redaktionen (SÅ HYLLAD!) valde att klippa bort “skräckbilderna” när baksnuset exponerades i den mytomspunna kulturikonens käft. De hade de inte behövt göra. Folk VILL att Thorsten ska snusa, folk VILL snacka om hur “galen Flinck är”, men de gillar också att påpeka att han är “cool ändå” eftersom hans uppenbarelse är så väsensskild från deras egen.


De fridlysta nationalrumlarnas Rolls Royce heter givetvis Serge Gainsbourg och inget bevisar tydligare tesen om artens diplomatiska immunitet än när han delade talkshow-soffa med Whitney Houston och tilläts fylledravla om sina innersta sexdrömmar. Visst, det blev uppståndelse. Men folk älskade honom eftersom han FICK göra sådant där, på samma sätt som Jackson Pollock FICK pissa i Peggy Guggenheims ornamenterade eldstad utan att bli utslängd från konstdrottningens exklusiva cocktailbjudning (jag får tydligen inte bädda in det här jävla klippet, så det blir en länk):

watch?v=bMdXi6f5KRg

 

 

Kommentera14
Åsa, Redaktör 14 januari 2012 - 21:39

Intromusik

Vi har trots allt lyckats ta oss igenom ett gäng olika vinjetter, och därför vill vi passa på att hylla kreatörerna av dessa mästerverk, ladda ner dom, använd som ringsingnal, gör så att vinjetten spelas när du startar datorn, valet är ditt men
här hittar du i alla fall vinjetterna från podcasten:

Vinjett av Stefan Andolf
Karlatokig av M.I.A (Text: Maria “Mia” Olsson / Musik: Christer Sandberg)
Yahoo! av M.I.A (Text: Maritha Johansson och Maria “Mia” Olsson / Musik: Maria “Mia Olsson / Produktion: Christer Sandberg)

Kommentera7

Turnéplan & Biljettköp