Filip och Fredrik

Fredrik 4 december 2012 - 15:05

Nu är Filip i stan igen…

… ja, här står han och öppnar upp hela sin personlighet framför en skylt som gör att han tänker på sin vän Pontus, förstås. Det är roliga dagar. Vi förbereder oss för nypremiären av “Jakten på den försvunna staden”, som sker i morgon, onsdag, på Rival i Stockholm, och så ska vi showa i Malmö och Göteborg också. Hoppas ni tittar förbi för fan. Vi spelade in podcasten igår, Filip berättade ganska skakande saker om sitt mentala tillstånd och jag hittade ett piller i hans mikrofonetui (han, precis som jag har ett ETUI för mikrofonen, och det är lätt att förälska sig i ordet ETUI, även om man inte prenumererar på tidningen Monocle).

Jag vet inte vad det där var för piller, och kanske tar jag för lättsinnigt på hans mentala ohälsa. Nog är det opassande, alltid, att jag ständigt sitter och ler när han berättar om sina helvetiska morgnar, men då får vi väl kalla det karaktärsdraget för MIN psykiska ohälsa då, så är allt bra.
Annars då? Jo, jag blir alltid glad när jag ser omslagsmänniskorna på tidningen Level. Inget onödigt knusslande för läsarna där inte. Vet man inte vem Shigeru Miyamoto är så får man skylla sig själv:

Som jag alltid brukar säga: MÅTTE sådant här alltid överleva. Så här ser förresten mina CD-skivor ut när decembersolen faller på dem:

Inte dumt alls! Och i andra änden av skönhetsspektrat finns grisar. Här är några jag såg i helgen, ute på Värmdö någonstans, på en plats där barn klättrar i ställningar. De erbjuds också, barnen, möjlighet att titta på grisar som står och äter genom att trycka ner sina trynen i lera.

Det blir mer och mer omöjligt att ta grisar på allvar, kan jag tycka. Då tänker jag inte ens på den gamla sanningen att grisar är “renligare än människor” för det tänker jag inte bevärdiga med ett bemötande, däremot finns det en planlöshet i det här tryn-grävandet som gjorde mig förbannad. Men nu ska vi inte oroa oss för det. Vi ska konstatera att det här är en gnistrande tisdag i december 2012, Homeland håller eventuellt på att spåra ur, tyvärr, men alla bra låtar som Dinosaur Jr någonsin gjort är fortfarande precis lika bra, så vi lyssnar en gång till på den som innehåller världens bästa gitarrsolo.