Filip och Fredrik

Fredrik 27 februari 2012 - 22:56

Älskade kostymfilm!

Nu ska jag tala om vad jag älskar. Jag älskar kostymfilmer. Och då menar jag inte kostymfilmer enligt den urtypiska definitionen, det som på engelska kallas “period pieces”:

Nu är förvisso den där freeze-frejmen från “Amadeus” och den råkar jag OCKSÅ älska, men det jag vill komma till (and BOY am I getting there!) är att när JAG tänker på kostymfilmer så tänker jag på filmer där människor har PÅ SIG KOSTYM. Jag har under kvällen njutit av filmen “Margin Call”, där min gamle vän Kevin Spacey gör lite av en comeback. Kevin var gäst i vår säsongsavslutning av “Söndagsparty” way back when, när han satt i en soffa och drack snaps med Malin Åkerman och Håkan Hellström. Det var ju ett härligt jävla gäng, måste jag säga. Och när programmet var slut så blev det uppsluppet i studion, det var ju slutfest på gång på någon båt. Här är en bild därifrån:

(Jag var trött framåt natten, men fan vad jag gillade den där jeansjackan.) Hur som helst, om vi spolar tillbaka bandet från festen till inspelningen sex timmar tidigare så stojades det och stimmades det direkt när kamerorna slagits av, så som det blir när två självupptagna TV-profiler är färdiga med en säsong och tycker att de förtjänar en belöning. När jag stod och pratade om cornflakes med Malin Åkermans farsa kom en studioman fram till mig och sade, “Excuse me, but mr. Spacey has been standing over there for 30 minutes, just waiting to say goodbye” och jag sprang fram, full och skamsen, och ja, det visade sig att han varit för blygsam för att gå fram och avbryta festandet i studion, men han ville verkligen säga Hej då innan han gick, så han väntade bara i lugn och ro, i kulisserna.
Kevin SPACEY!
Titta på DE HÄR TVÅ BILDERNA:

HAN HAR VUNNIT TVÅ OSCARS! Lik förbannat så OTROLIGT ödmjuk. Helvete. Jag blir helt kär när jag tänker på det, men det jag skulle komma till är alltså att filmen “Margin Call” är en återgång till fame & fortune för Kevin Spacey men FRAMFÖRALLT så är “Margin Call” en kostymfilm i ordets SANNA bemärkelse. Det är alltså en film där karaktärerna bär kostym på ett sätt som är talande för hur de är som människor och hur de är placerade i samhällets hierarkier. Jag är tokig i de här filmerna. De rör sig alltid i maktens korridorer (dessa KORRIDORER!), de handlar om smarta, rika, ofta skrupelfria människor som på ett eller annat sätt är fördömda. Exempel: “American Psycho”, “Glengary Glen Ross” och “Wall Street”:

De här filmerna följer ofta samma fängslande persongalleriuppbyggnadsdramaturgi (ett ord jag möjligen är ensam om i den svenska bloggosfären). Det handlar om att vi i filmens början får se människorna längst ner i organisationen, och precis när vi golvats av hur sexiga och mäktiga de är så händer det otroliga: Vi får träffa en person som är positionerad HÖGRE UPP i den här hierarkin, och det anmärkningsvärda händer: det visar sig att man kan se ÄNNU sexigare och mäktigare ut. Och precis när vi vant sig vid DEN nivån på power&glory så kommer NÄSTA, och så vidare.
“Margin Call” är ett lysande exempel på detta. Först träffar vi de här killarna:

Och precis när vi tänkt, “Wow, det DÄR är snygga killar, och vilka dyra klockor de har och hur välstrukna skjortor kan man HA egentligen?”, så får vi träffa deras chef:

Och vi tänker, “Jaja, det är så DÄR man ser ut om man är mäktig på riktigt”, men så får han plötsligt sparken, den här mannen:

Som alltid i amerikanska filmer så illustreras det av en liten flyttkartong som kontorsprylarna ska ösas ner i, och som ett sign of the times så anar vi en pumpflaska handsprit där nere. Och för en sekund så är vi vilsna och tänker, “Jaha, vem fan är mäktig nog att sparka den DÄR mannen då?”, och så fort vi några sekunder senare träffar nästa snäpp uppåt i hierarkin så blir det plötsligt logiskt:

För det är ju så DÄR clean och karismatisk man är om man REGERAR på Wall Street.
Eller är det verkligen det? Plötsligt dyker den här killens chef upp och vips så ter sig lintotten här uppe, som nyss framstod som en oslagbar Niederman-figur, som ganska fånig, för det är ju så HÄR dyr man ska se ut:

Sedan dröjer det inte länge förrän det omöjliga inträffar. Det visar sig att det finns YTTERLIGARE ett steg uppåt på makt&sexighetsskalan:

Och där sitter vi, dykarsjuka av alla dessa svindlande, raska klättringar uppåt i näringskedjan, när plötsligt mannen här ovanför, med den kyliga slipsen och det mordiska Ivy League-utseendet ringer SIN chef, som i detta krisläge flygs in – mitt i natten – med en helikopter som landar på skyskrapans tak. Och han, chefernas chef, ser ta mig fan ut så här:

Så jävla rik. Så jävla kall. Så jävla gammal och skoningslös. Här har vi nått toppen. Här får vi träffa en man som kunde blivit president om det betalat bättre. Men nu är han Master of the Universe på Wall Street istället, och i filmens slut, när han raserat tusentals människor liv, så drar han en stilla middag, och inte fan sitter han på Wolfgang Puck eller Burger King med kreti och pleti inte, nej han dinerar allena, med godtagbar utsikt, med en flaska tungt rött vin och New York Times korsord:

Jag älskar det här, och jag tycker om att det indirekt kastar ljus på människor som ROLLBESÄTTER filmer. Det här är ju en yrkeskategori i Hollywood som ständigt negligeras, men här är uppgiften onekligen delikat. Det handlar om att hitta skådespelare som är karismatiska som fan, men på olika NIVÅER, i en fint utmejslad trappa som oundvikligen leder fram till Jeremy Irons, i vinröd dyr slips och kostym i 50.000-kronorsklassen och med den typiska rikemansfrisyren.
“Margin Call” är en i alla avseenden bra film, men det är som kostymfilm den briljerar, som en manifestation & ett förkroppsligande av kapitalismens inhouse-näringskedjor. Se den!
Har ni fler tips i den här genren?
Jag är UTSVULTEN!