Jag åt sådana där sombrero-snacks och såg dokumentären “Kursk – ubåt i grumligt vatten” (betyg 4/10) när en liten sekvens HOPPADE UT ur filmen och skakade om mig.
Men först, låt mig berätta kort om min egen mentala hälsa, min lilla dos av OCD, som ju står för Obsessive-Compulsive Disorder, på svenska “Tvångssyndrom”. Det har plågat mig sedan åttonde klass när jag började duscha på ett visst sätt (det fortgår än idag, men det ska ni ge fan i). En annan outlet för min OCD är sättet jag placerar mina CD-skivor i fodralen. Jag äger ungefär 2000 CD-skivor, och alla (jag säger alla) sitter som på denna bild.

Som ni ser ligger de snurrade ca tio grader motsols från ett grundcentrerat läge. Så vill jag ha det. Så måste jag ha det. Så ligger ALLA 2000 skivor arrangerade. Samma sak med de DVD-filmer som jag obegripligt nog klamrar mig fast vid.

En annan yttring för min OCD är att jag alltid kliver ner för trappor med höger fot först. Alltid. När jag når mark eller golv så är det alltid först med högerfoten. Betänk detta när ni tittar på följande korta passage från Kursk-dokumentären.
När vi kommer in i filmen har Putin precis landat i närheten av nån bas. Hans kärnvapenbestyckade jävla ubåt ligger på havets botten och nu måste han ta tag i det här. Världen tittar på. Snart är det podiumdags. Han kommer ner för trappan. Och då händer DETTA:

Ja, ni ser själva. Han strosar helt vanligt ner för trappan, men STANNAR UPP på sista trappsteget, tar ett DUBBELSTEG där, helt utan synbar anledning, och kliver ner med höger fot först! Det finns INGEN ANLEDNING för Putin att göra detta märkliga dubbelsteg om det nu inte är så att han lider av exakt samma OCD-yttring som jag. Han måste sätta ner höger fot först.

Jag vet hur tids- och resurskrävande OCD kan vara, hur tokig man kan bli av det, även om man INTE sitter på kärnvapen, så det här är tveköst alarmerande. Om Putin släpper ner garden nog för att låta sig avslöjas på det här sättet, vad sitter han då MER på för nojor som han döljer bättre? Och vilka konsekvenser kan de få? Jag har inte varit så här orolig för vår planets framtid sedan jag såg premiäravsnittet av “Cirkus Möller”.