… att man håller på att bli sinnessjuk när man behöver PLÅTA sin parkeringsplats för att vara säker på att komma ihåg var biljäveln står. Nå. Här har vi den idag.
JA, efter den milda succén med listan på världshistoriens bästa dokumentärer så har jag GOD skjuts i min person denna morgon, jag dricker kaffe starkt nog att driva RYMDSONDER med, jag har sorterat tråkiga kvitton, det är AVKLARAT, jag lyssnar på nån jävla Bruce Springsteen-skiva och jag känner att DEN HÄR DAGEN, den har bara börjat. Och DEN HÄR DAGEN vill jag påbörja en ny lista, en lista på världshistoriens tio största gåshudsögonblick, och då vill jag berätta lite kort om Dixie Chicks, som jag tycker så mycket om. De kommer från Dallas, de består av två systrar som spelar gitarr/banjo och fiol, samt en sångerska, och hon har en röst som… Jag vet inte, det är bara Bob Dylan (blablabla) som berör mig mer än Natalie Maines. Hon kan sjunga om saker som verkligen inte har något som helst med mitt liv att göra (sylt, skinka och hustrumisshandel) och ändå REDUCERAR hon mig till hulkanden när hon är som bäst. Hur som helst. Länge, länge var Dixie Chicks mest en angelägenhet i den amerikanska södern, där de älskades av countryradiostationerna och sånt där, men sedan hände det här:
Just så, under en konsert i England, mitt under relativt brinnande Mellanösternkrig så sade Natalie Maines det där från scenen och satan i gatan, det fick hon äta upp. Folk eldade upp deras skivor, radiostationerna slutade spela deras låtar, allt sånt. Dödshot. Samtidigt fick USAs liberaler förstås upp ögonen för dem, de blev en symbol för krigsprotesterna, hamnade på Entertainment Weeklys omslag (översta bilden). Det blev ett jävla hallaballoo som dom säger i Skåne. Dixie Chicks svarade några år senare med en av de bästa låtarna jag vet. Det i SIG är ett litet gåshudsögonblick, ungefär 1.45 in i låten, när Maines sjunger om mordhoten och sånt, till en jävla dynghet Rick Rubin-producerad stegring i låten:
“It’s a sad sad story when a mother will teach her daughter that she ought to hate a perfect stranger
And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they’d write me a letter sayin’ that I better shut up and sing or my life will be over”
Herregud så bra. MEN! Mitt gåshudsögonblick som involverar Dixie Chicks (shoot me om jag nämnt detta tidigare i nåt sammanhang) är från nåt år INNAN de blev så kontroversiella, när de sjunger USAs nationalsång på Super Bowl, det amerikanskaste av alla amerikanska sammanhang, och jag får sån gåshud här DELS för att de sjunger så fantastiskt fint, för att det står pensionerade soldater i publiken och minns sina manglade vänner från Koreakriget (jag är svag för sånt), för att det efteråt flyger F14 Tomcats över hela skiten (jag är svag för sånt också, även om jag har svårare att rationalisera varför det är så, det är helt enkelt en fajt jag måste ta med mig själv), men framförallt får jag gåshud av det som väntar runt HÖRNET för de här kvinnorna. Här, 2003, är de fortfarande så OMHULDADE av hela det där MASKINERIET nere i Södern, patrioterna, idioterna, Wal-Mart, men snart ska allt det där ryckas undan för dem och det kommer att kosta dem pengar, trygghet och sånt, och det hade varit jävligt lätt att vika sig, be om ursäkt och ta tillbaka allt för det är ju så GÖTT att vara omhuldad, men de stod pall och blev väldigt mycket större artister tack vare det. Älska dem!
Så bra, så bra. Och det är klart jag avslutar med en liten Spotify-lista med deras tio bästa låtar! Trevlig tisdag på er! Tisdag? Det är ONSDAG!
UPPDATERAT: Jonas Sund tipsade i kommentarsfältet om detta klipp som jag bara DÖR av. Tack för det!
Kommentera85
Jag är nog lite för kokad i hjärnan för att uttrycka mig ekvilibristiskt om den här filmen, men låt mig konstatera att detta är världens genom tiderna bästa dokumentärfilm. Den kom 1979, den är gjord av Stefan Jarl och den handlar om samhällets skuggsida; pundare, alkisar, prostituerade, “streetan”, “plattan”, “centan”, sprutor, Rosita, sjukhussängar, risiga bukspottskörtlar, överdoser, död och långt där inne en falnande men ändå kämpande livsglöd. “Ett anständigt liv” är en fortsättning på den nästan lika bra “Dom kallar oss mods” som kom tio år tidigare. Ungdomsextasen som där – i slutet av 60-talet – blästrar och exploderar har i slutet av 70-talet gått över i fullständigt jävla mörker. Folk dör till höger och vänster och skildringen av DET är fruktansvärt stark, men det är glimtarna av hårdkokt missbrukarhumor som gör “Ett anständigt liv” till ett mästerverk. Så JÄVLA hårdkokt missbrukarhumor. I den första scenen ringer Kenta upp polisen och man får känslan att det här är en helt vanlig dag på jobbet:
Misstänkt för dråp, ja. Kenta åker och hälsar på Majken i häktet. Här nedan ser vi inte bara den retrofina polisbilen i bakgrunden, framförallt kan vi i textremsan hitta ett inkapslande av det sena 70-talet, en tid när man bestämde träff mer RANDOM än nutidens “jag ringer när jag är klar”:
Man ser det där och tänker “HELVETE! Vad händer om Kenta blir färdig redan efter en halvtimme? Då kan han OMÖJLIGT nå sin tjej och berätta att han står där. Men… å andra sidan… Då kan något ANNAT spännande hända för honom. Något oförutsägbart! Där finns ett VÄRDE!”
Ja, och sen kommer Kenta ut och är stolt som en tupp:
Fan, vad han älskar sin morsa:
Det finns också något gammeldags härligt i skildringen av Stockholms 70-tal, tidsbilderna liksom bara haglar, de gamla ambulanserna och själva KVALITETEN i bilderna. NOTERA ATT INSTAGRAM INTE FANNS 1979 OCH ÄNDÅ KUNDE BILDERNA SE UT SÅ HÄR!
Åh, den är så bra den här filmen, den borde visas i SKOLOR (gör den redan det?), och den borde visas i skolor för vad den säger om människor och svaghet och styrka, för vad den säger om svensk efterkrigstidshistoria, för vad den säger om vänskap, Kenta och Stoffe som glider ifrån varandra, Kentas förtvivlan när Stoffe (SPOILER ALERT) dör av en överdos, ursinnet när han kastar yxan genom skyltfönstret.
Men framförallt: stolthet och kärlek. En morsa som sticker ihjäl svinet som pucklar på henne, och en son som älskar henne för det:
Det var tidernas bästa dokumentärer det. Snart påbörjas nästa lista. Vad ska DEN handla om? Låtar, skivor, filmer, serier? Har ni några FÖRSLAG?
Förlorad till Rumble han är (snackar lite som Yoda idag). Roligare förr det var. Då han pratade. Då han spexade. Vara snart vi är i. Showa vi ska.
Vet ni vad? Det här är en sån där dag när jag skiter fullständigt i om jag råkar te mig en smula förutsägbar, vilket således gör att det känns FINT att rekommendera The Last Waltz, som alltså är en dokumentering av The Bands avskedsspelning på Winterland i San Francisco som Scorcese gjorde. Här finns mycket att skriva om. De flesta uppskattar väl filmen för musiknumren, och de är inte att LEKA MED, men jag har sett The Last Waltz kanske tjugo gånger, främst för snacket mellan låtarna. Det är så skört alltihopa. Nu har de spelat ihop i nästan tjugo år och ska gå skilda vägar och det är bara den ständigt hybriskåte Robbie Robertson som tycks ha några verkliga planer att tala om. Alla andra är antingen alkade, slutkörda eller både och. Men de håller hakan högt och pratar om framtida planer, “keeping busy” som Rick Danko säger innan han slår ner ögonen i mixerbordet. Det här var ju 1976, punken höll på att sopa farbröderna av banan och det gällde att hålla rent i backspegeln. Danko, ja han är ju död precis som alla andra jävlar, men här strålade han fan (and how about den lilla saxofonen som Garth Hudson fjuttar på!?):
När The Ark hade sin avslutningsturné hoppades jag och Filip att de skulle göra en sådan här spelning, där man bjuder in alla sina musikervänner. Känns som att ALLA i Sverige skulle ha ställt upp för The Ark. Klart att det inte hade blivit som The Last Waltz, men ändå. Man gillar ju sånt här. Van Morrisons insats, exempelvis. Tydligen var han nojig för att han var för trist klädd, så han lämnade Winterland och drog till hotellet och var borta jättelänge innan han återvände med en jävla… lila sparkdräkt. Men spelar roll. Han var på ett jävla bjussigt humör för en gångs skull, och när han mot slutet av det här klippet börjar chorus-line-kicka omkring sig så är det oemotståndligt. Man riktigt ser hur Robbie Robertson tänker “här får vi bra grejer”.
Man är så kluven till mycket här. Det är klart att filmen inte blivit av om inte Robbie Robertson varit ett analt rövhål, om han inte slitit med den tillsammans med Scorcese (det sägs att de nästan söp ihjäl sig under promotionturnén för filmen men det är väl en annan historia). Dock CHOCKAS jag när jag ser trailern och inser att det BARA är han, den HELT ointressante, som får prata:
Det enda vi ser av de andra killarna är fyllskalleklipp som detta, på Richard Manuel som ser ut som en jävla uteliggare:
Just nu, i detta ögonblick, hatar jag Robbie Robertson. Och jag tänker på Levon Helm, som dog för någon vecka sedan. Han var nog också ett as emellanåt, inte helt lätt att jobba med, men nu vill jag sjunka iväg och tänka fina tankar på honom så jag tycker vi slutar med att visa hans bästa stund. Nu finns det ett raspigt skägg i himlen, etc:
Kommentera15
Eftersnack
Eftersnacka veckans podcast. Vad var bäst? Tycker du annorlunda? Bidra och håll den nivå ni brukar göra i eftersnacket.
När Filip säger “Han har ju bra hygien i alla fall”, så kommer ett skratt från Fredrik som är i klass med skrattet som hördes när Filip berättade att John Cleese turnéposter innehöll frasen “Humorens Beatles”. Helt underbart! Detta var ganska länge sen, men nån kanske har koll på vilket avsnitt?
Oplanerat avsnitt? Tänker på de rätt så många “vad har vi på…” som kom i dagens avsnitt.
Har inte hunnit lyssna på senaste podcasten ännu så en förklaring kanske kmr, om inte kräver jag en.
http://media.shootitlive.com/aftonbladet%2F522/5tsI7…
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hock…
I början av podcasten kände jag lite att det inte var den standard som iallafall träffar min humor bäst när jag brukar lyssna på er, men ni tog igen det som fan i slutet! Sjukt roligt och småskrockar lite åt det fortfarande. Keep it up!
Jag tappade också fattningen av cancerhistorien. Vare sig den är sann eller inte så visar den att det fortfarande finns sånt som är tabu. Tänk er någon berätta den i Skavlan. Skulle jag vilja se. Tror jag.
Är det bara jag som betalar TV-licensen?? Känner mig lite töntig. :)
Det där att alla borde både hata och älska (eller inte bry sig om) allt är väl hur självklar som helst? Men visst, det är skrämmande många som inte fattar det.
Liam Gallagher gate crashes press conference at Manchester City Football Club VIDEO 2 30/4/12
“Englands Kicki Danielsson”. Ganska spot on faktiskt.
Tror ni att Claes Elfsberg kommer sätta sin fru (eller tvärtom) i samma situation när någon av respektive ligger på dödsbädden?
Now there’s a picture for you…
Men Filip!
För övrigt (som lite onödig fakta ifall ni skulle va nyfikna) så dränkte Moberg sig själv en augustikväll 1973 i sjön utanför sitt hus i Söderäng på Väddö. Detta som följd av att han under de senare åren inte kunnat skriva särskilt mycket.
Samma dag hade han avslutat sitt brev till frun; “Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön. Sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda”.
Nu vet ni det!
Mörker mörker, sexigt mörker!
Gripande!
Om jag sitter med en Androidtelefon i näven och vill lyssna på podcasten. Så fort jag låser skärmen så pausas poden. Fruktansvärt irriterande! Varför kan man inte få ladda ner filen och lyssna ifrån minneskortet? Lägg ut en torrent!
Har också en android, använder mig av en spelare som heter podkicker som jag laddat ner gratis från Market. Funkar utmärkt, laddar ner alla poddar med den. Try it, you like it ;-)
Betygsätt avsnitt 86
Vilken diskussion var bäst i avsnitt 86?
Rösta- Samtliga kommentarer 28
- Filmklipp 3
- Bild 3
- Musik 1
- Faktafel 1
Till bonusmaterialsidan